LÄTT SOM EN PLÄTT

Jag kan inte riktigt njuta av faktumet att jag har påsklov. Det grundar sig i att jag har hur mycket som helst att göra, för att jag skjutit upp så mycket saker tidigare. Samtidigt blir jag stressad över att det bara är sex dagar kvar av lovet och jag inte ens gjort hälften av det jag måste. Med andra ord är jag stressad över att jag är stressad över att jag har skjutit upp saker som jag fortsätter skjuta upp. Och jag blir så besviken på mig själv. Jag kan inte ens gå upp då jag vill. Vad fan är problemet? Det som blir lidande är mitt sociala liv. Eftersom jag vet att jag måste sitta hemma med datorn för att få saker gjorda, ignorerar jag min telefon och viljan att komma ut från denna deprimerande box, men det slutar med att jag inte gör något ändå och får smått panik. Dessutom mår jag dåligt över att jag inte behandlar mina vänner som de förtjänar, över att jag kommer få ett snittbetyg på 0,00 och över att jag inte kommer få jobb. Jävlar vad bittert. Och ändå är det så enkelt. Om jag bara bestämmer mig. För att bestämma mig. För att ta tag i saker nu, för att hitta jobb, för att gå upp i tid, för att träna, för att inte ignorera, för att skaffa mig ett liv som jag tycker om helt enkelt. Om jag bara bestämmer mig för det kommer allt lösa sig. Och att bestämma sig är ju enkelt. Men varför är något som är så enkelt, samtidigt så svårt?