HUR MÅNGA DAGAR

Igår. Igår var första hela dagen som han inte sa ett enda ord till mig, och jag inte sa ett enda ord till honom. Inte ens ett sms. I drygt hundraåttio dagar har vi pratat, skrattat, gråtit, skrikigt, funnits där. Och jag vet. Jag vet att det är så här det ska vara just nu, att det är det jag behöver, det han behöver. Men jag kan inte låta bli. Inte låta bli att vilja skicka en bild på något roligt jag ser, smsa och fråga vad han gör, ringa och bara säga hej. Och jag kan inte låta bli att sakna och ha ögon som bränner, en hals som är svår att tystas och en kropp som har svårt att andas. Jag saknar dig.

Plugget suger just nu, jag orkar knappt träffa några av de som är snälla och hör av sig och frågar hur jag mår, har knappt ork att skriva ett ynka sms tillbaka. Helst vill jag bara inte tänka på det. Inte tänka på något. Har hittat att jag lyckas med det genom att titta på Glee. Därmed har jag lyckats beta av femtioåtta avsnitt på under två veckor. Jag vill inte ha det så här, jag vill ha det bra, vill vara lycklig, vill känna att livet leker. Jag vill komma in på läkarlinjen, vara med mina underbara vänner, hitta ett kul extrajobb, fira in våren, umgås med familjen, dansa mig svettig på ett dimmigt dansgolv under bar himmel, vara stark och bli den jag vill vara. Men just nu känner jag bara för att titta på ännu mera Glee. Får jag det? Hur länge får man må såhär innan man rycker upp sig? Hur många av livets dagar låter man gå till att må såhär? I'll keep you posted.