FIRST: PRESS THE SOUNDTRACK BUTTON

Jag går två trappsteg upp för sedan försöka hitta ett säte i den snart gungande vagnen. Här blir bra och jag har utsikt långt framför mig på människor, tågväggar och ut genom fönster. Gamla tåg är så bra, för man kan kika på så mycket folk. Undra och fantisera om deras liv och ting och problem. Just den här vagnen i just detta tåg, var faktiskt helt exemplariskt bra. Jag sätter i mina hörlurar i öronen, hittar det grönrunda app-märket, tryck. Väljer den låtlista jag en gång döpt till Inte vet jag och scrollar ner. Tears av We are Knights, tryck. Tonerna strömmar ut och det känns som en lycklig, dansande, skimrande fest i huvudet. Mina ögon fastnar på något. Punkterna som lyser orange och bildar digitala siffror. Tågklockan visar ett, tre, kolon, noll, ett. Och jag tänker, att just denna minut, i just denna timme, på just denna dag, aldrig kommer finnas mer än bara precis exakt nu. Och just i denna stund, mår jag bra.

Jag ser vykort passera i varje fönster och tåget susar fram. Precis som tiden alltid susar. Ett, tre, kolon, noll, två. Jag känner det i hela kroppen, jag mår bra. Ett leende sprider sig från mina läppar till ögonen och runt huvudet några varv. Sitter på ett precis lagom fyllt tåg och ler som ett fån, men det spelar ingen roll. Det öppnar upp på vänster sida och solen kastar in sina strålar genom fönstrena. En av de första vårdagarna i år och jag är tvungen att stänga mina leende ögon för att inte bli bländad. Men min hud och mitt humör tar gärna emot den varma kittlingen som bara solen kan ge.

Ett, tre, kolon, noll, tre. Människorna runt mig är av alla sorter, en sover, en smsar, några läser och två pratar. Deras liv är som mitt eget, och som tågets framfart. Det stannar inte, bara för att man inte hinner med. Man har inte något annat val än att bara låta sig svepas fram genom tiden, välja sin väg och destination. Och leva varje stund på vägen.

Ett, tre, kolon, noll, fyra. Det sprakar till i högtalarna och jag förväntar mig höra min station ropas ut, men det enda jag hör är "nästa: livet" Helst av allt vill jag sitta kvar på detta tåg för alltid, känna såhär för alltid. Men det går inte. Tåget och tiden är bara något som för oss framåt, men resten. Det måste varje person göra själv. Välja rätt tåg och väg, och gå av på rätt station. Ett, tre, kolon, noll, fem. Jag är stark och jag är fri. Jag är jag och jag är bra. Jag. Är. Liv.