När vi låtsas på riktigt från hjärtat och drömmen

Ibland försvinner orken. Orken till att blogga, till att skriva överhuvudtaget för då måste man sätta ord på känslorna och på pappret vilket gör det verkligt. Och ibland orkar man helt enkelt inte det. Så nej, jag har inte riktigt orkat skriva något alls den senaste tiden, vill inte riktigt arkivera och minnas denna period i mitt liv. Jag sitter i en känslomässig berg- och dalbana, samtidigt som det händer massa fina och lyckliga saker på vägen. Det betyder att jag inte alltid mår bra när det hänt en bra sak, för då är rälsen på väg neråt och mot jobbiga känslor, vilket känns sämst. Jag vill kunna vara glad för bra saker som händer mig, men det kanske är dags att lära sig att man inte alltid kan det. Jag är inte bitter.

Allmänt känner jag att just denna period i livet är en sådan jag bara vill ska gå fortare tills den är över. Och ja det är ungefär det mest deprimerande jag någonsin har tänkt och känt och upplevt. Det är rent ut sagt ett helvete. Och ändå skulle jag kunna ha det så mycket värre. Men jag håller ändå på att fixa upp saker för mig själv, för det måste man. Hur lågt man än känner att man kommit, hur sämst man än mår, så är det en konstant vilja att sträva uppåt som håller en över ytan. Och jag vill ju. Jag vill göra allt det där jag vill, jag vill åstadkomma, jag vill leva, jag vill. Så jag mår ändå bra, allt som allt, har jag kommit på. Det som känns dåligt fortfarande är att jag kommer se tillbaka på de senaste månaderna när jag är gammal med löständer och grått hår i en funkig frisyr och tänka att fan vilket slöseri med tid. Och de sista dagarna i livet kommer jag tänka att de månaderna borde jag ha tagit vara på, för livet är kort och jag borde gjort något av de. Så det är vad jag ska göra nu, i alla fall de som är kvar.

För vi lever alla med känslan att fall och vid tomhetens botten står vi på toppen.