Take me around the planet, take me trough space and time

Torsdag. Och det finns verkligen inte något bättre än att ha fönstret vidöppet så att vindens varma smekningar når min hud när jag sitter i den nybäddade sängen i prassliga lakan och mot mjuka kuddar. P3 fyller öron och tankar med pirriga idéer och nyfikenheter. Radions sändning blandas med fåglarnas ivriga kvitter och någonstans långt där i bakgrunden hörs en dov bas och massa rop, antagligen från några nyutsprungna studenter som färdas gatorna fram på ett pyntat flak med så mycket pepp i kroppen att det nästan bubblar över, precis som jag kände på min student.

Mitt pysslande stannar upp för ett ögonblick och jag rullar över på rygg med huvudet över sängkanten så jag kan se rätt ut genom fönstret på bladen som vajar i vinden och bara njuter av ögonblicket, av att vara jag och av att känna precis så. Bredvid mig på mina blommiga lakan ligger en öppen skrivbok som fylls av mina bästa rader om livet, böcker ligger staplade både på fönsterbrädor, byråer och hyllor i mitt rum, de vita väggarna som jag länge tänkt borde tapetseras med fotografier på mina finaste stunder, lyser vita av den fina eftermiddagssolen. Och jag trivs.

Det är nått särskilt med att vara jag. För det är ju trots allt ingen annan som kan vara mig, och jag kan inte vara någon annan. Och trots så mycket annat som skiljer oss alla åt, så är detta något som vi alltid, otvivelaktigt kommer ha gemensamt. Så det är väl bäst att ta till vara på det. Bara var dig själv, för det är ingen som kan det lika bra som du.