Det är lite konstigt hur man kan känna sig tom. Nästan omänsklig. Inte i den formen att jag inte känner empati eller liknande, för det är jag ganska säker på att jag gör. (Jävla jantelag) Men omänsklig i den form att jag inte känner någonting. Då låter det som att jag är kall som en frys, men jag blir fortfarande varm av skratt när jag sitter och viftar på näsborrarna med en vän, varm av skratt när en vän skrattar igenkännande åt mig, varm av skratt när jag tänker på hur lyckligt lottad jag är. Dock så känner jag inte något annat. Min kameralins är suddig, ändå skymtar jag världen om jag kisar. Jag är varken glad eller ledsen, arg eller tålmodig, lycklig eller olycklig. Jag befinner mig i något sorts mellanting, mellan lycklig och olycklig, mellan vakenhet och sömn, mellan himmelen och jorden. Jag vet vad jag vill göra och jag vet vad jag borde göra, vad jag borde känna, ändå sker inget av det. Tills jag åter hittar nyckeln till mina känslor, eller lådan innehållande den där luften med min själ, nöjer jag mig med att bli varm av skratt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar