I'VE BEEN SLEEPING FOR FORTY DAYS AND I KNOW

Jag har kommit underfund med att tiden är som en person som aldrig vill sitta still, alltid vill vara på väg någonstans och som aldrigaldrig vill stanna och vänta in en stackars vän som inte riktigt hänger med. För de som inte förstod metaforen är jag den där vännen. Även om jag har så himla roligt medan tiden bara rusar på, undrar jag om det alltid kommer kännas såhär? Och om det alltid kommer kännas som att en enda sekund av ens liv egentligen är en timme, en vecka, en månad, så kommer livet vara slut alldeles snart. Jag vet inte riktigt om jag tycker det är okej. För trots att det är massa kul som händer nu och en del på gång på alla fronter i princip så vill jag ibland att det ska kännas som att tiden går långsamt. Om det aldrig händer är det som att snabbspola hela livet, men aldrig hinna pausa och njuta av de riktigt mumsiga delarna. Jag kan inte riktigt säga att jag är bitter, men letar gör jag, efter den där förbannade paus-knappen.